Det blev ingen blogg, det blir en utställning

2014 var jag 39 år och fick boken Eisfeldten surrealistisk familj i min hand och helt plötsligt och utan förvarning började bitarna att falla på plats. Under den korta period på 80-talet då min mor hade haft kontakt med sina riktiga föräldrar framkom det att vi härstammar från en Cirkus-släkt. Men vi fick inte så mycket mer information än så just då. 

I och med boken Eisfeldten surrealistisk familj började historien att nystas upp och det blev klart för mig att jag härstammar från Resandefolket.  Vi var lindansare, akrobater, och artister och turnerade med cirkusar runt om i hela Europa. 

– utdrag från utställningen

Mitt namn är Robin Tinglöf och jag har någonting viktigt att berätta för dig. En väldigt speciell historia som jag är en del av men som också påverkar tusentals människor i hela Sverige. Jag trodde, 2014, att min berättelse skulle bli en blogg, istället blir det en utställning som jag kommer att sätta upp hösten 2022 på Centrum för idrott och kultur i Knivsta. Med bl.a. specialskriven musik, ljudlandskap och oljemålningar kommer jag gestalta en del av vår svenska historia som tyvärr gått många förbi.

Jag tillhör de assimilerade

Assimilation (från latin assimilátio, ‘göra lik, efterbilda’), eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner. – Wikipedia

I skrivandets stund vet jag inte den exakta anledningen till att min mor vid elva månaders ålder blev placerad i en fosterfamilj. Det jag vet är att barnavårdsnämnen vägrade hennes biologiska mor rätten att få sin dotter tillbaka och att det som hade sagts vara en tillfällig lösning i själva verket var tänkt att bli livslång. Det var heller aldrig tänkt att min mor skulle få reda på sitt ursprung vilket gjorde att hemlighetsmakeriet och den sociala kontrollen var total. Likt karaktären Truman Burbank i filmen The Truman Show fördes hon bakom ljuset genom hela uppväxten och ända till vuxen ålder. De flesta i hennes omgivning visste nog om sanningen men lät sig dirigeras av den oerhört kontrollerande fostermodern.

När min mor var trettiofyra år gammal hände något oförutsett och något som fullständigt vände upp och ner på allting. Det var en kusin som, säkert i all välvilja, ställde en mycket oväntad fråga.

”Förresten,  Monica, har du träffat dina riktiga föräldrar nånting?”

Min mors världsbild störtade i den stunden samman och i allt kaos som uppstod bröts kontakten helt med hennes fosterfamilj.

En kort period på åttiotalet fick min mor kontakt med sina biologiska föräldrar och vi hälsade på dem i deras lägenhet i Uppsala. Jag var då runt sju år gammal och minns att det pratades om att mina morföräldrar hade varit involverade i någon slags cirkusverksamhet men att det var något de inte gärna berättade om. Kontakten mellan min mor och hennes biologiska föräldrar återupprättades aldrig riktigt vilket medförde att vi heller aldrig fick veta någonting mer om vår gemensamma historia.

I boken (Antizaganism i statlig tjänst) visar författarna via arkiverade remissvar och skrivelser att Socialstyrelsen var mycket aktiv och pådrivande när det bland annat gällde tvångssterilisering, inventering och tvångsomhändertagande av barn. Granskningen visar också att myndigheten drev en medveten linje och att detta inte var något verk av några enstaka personer. (…) Att vara rom eller resande under 1900-talet har inneburit att på ett eller annat sätt påverkas av myndigheternas åtgärder. Man kan själv ha varit utsatt eller ha en anhörig som utsatts, man kan vara uppvuxen med berättelser om vad som hänt tidigare generationer. – Socialstyrelsen

Det sista året har det kommit till min kännedom att jag är ett av dem. Ett av många barn vars föräldrar omhändertogs med tvång och sattes i fosterhem eller i barnhem med syfte att assimilera och i slutänden radera en hel folkgrupp. Resandefolket.

I paret Myrdals svenska folkhem är jag förmodligen ett lyckat exempel. En framgång. Jag tillhör ju de assimilerade.